Allting ordnar sig!!!!

Jag brukar inte vara personlig på detta vis....men jag tror detta är viktigt! En hyllning till DIG!(detta inlägg är godkänt av Oliver)

 

För 5 år sedan hade jag behövt dom orden...-Allt kommer att ordna sig! Det var det ingen mer än min syster som sa,hon är lärare!
Idag vet jag att det nu faktiskt gjorde det...
Nu handlade det inte så mycket om mig, väldigt lite om mig.
Att  ha barn där skolan är ren och skär pina så blir man involverad på alla tänkbara sätt. Att den blir ren och skär pina är för att man sitter i ett klassrum hela dagarna och inte förstår....inte förstår VAD du lär dig. Att inte dessa barn fullständigt bryter ihop...blir galna...Hur står man ut????


Jag kan än idag känna känslan av maktlöshet ,känslan av ilska mot skolan,ilska mot pedagoger som inte förstod och ilska över hela skolsystemet. Jag ville vråla och gapa....jag har inte alltid uppfört mig utan i perioder varit ordentligt arg och gråtit mig igenom möte efter möte.
Idag är skolan fortfarande ett ställe för teoretikerna ...ett ställe där du mäter dina kunskaper i teoretiska ämnen huvudskaligen.....otroligt konstigt kan jag tycka!
Det finns inte alls den hjälp och inte alls den kompetens som behövs överallt...tro mig jag har sett det. Jag har sett min son fått sitta med äggklocka och läsa lappar på tid....på engelska...när man inte ens kan läsa på svenska....jag har sett egna "lösningar" nån hittat på. Stor skam och skandal....
Ändå har jag också mött dom där människorna som kan sin sak...otroliga människor jag hyser stor respekt för...men också rektorer som skakat en shaker och berättar att hon bantar och har huvudvärk mitt under möte. Där man själv sitter med hela hjärtat i sin famn och ber om hjälp....så utelämnad med hela livet inför öppen dörr.

Men vet ni...värst är inte att man inte kan gångertabellen eller skriva en uppsats korrekt. Just det vet jag har en ganska liten betydelse ...SEN. Värst är när man ser och förstår att tron på sig själv försvinner allt mer i sitt barn...för varje månad och varje år. Vi är lika mycket värda....javisst, det vet vi. Men att aldrig känna sig lyckad under skoldagen mer än vara en bra kompis...då hjälper det inte så mycket att du är "skit" bra på hockey. Det hjälper bara under hockeysäsongen möjligen. Att vi som föräldrar älskar,kramar och överföser med kärlek hjälper så klart....ändå finns känslan att vara "annorlunda " där. Den går aldrig att ta bort!
Jag har suttit på sängkanten många gånger....släckt lampan över sängen och gråtit bredvid honom och undrat hur i hela friden det ska gå. Skulle vilja packa våra väskor och fly...skita i allt...bara sydda och vara nära. Låta honom skruva på en cykel som han är bäst på. Även om mitt barn i mina ögon är bäst på allt!
Om det ändå bara vore vi som stod nära och han...då hade det inte varit ett problem...men världen ser inte ut så. Vi ska prestera,nå mål,vara delaktiga och vi blir ständigt bedömda...redan innan navelsträngen är klippt är man bedömd...dock inte prestationer.

Så kom då dagen, dagen då han ska börja gymnasiet.Dagen vi bekymmrat oss om i åratal... Dagen då han äntligen får göra det han vill...köra skogsmaskiner. Han har fått vänta länge på at få visa vad HAN kan...det har varit tuffa år..men han besitter en inre styrka som jag inte sett hos många i mitt liv. Envishet och vilja!

Jag är så stolt över dig Oliver. Så stolt att du stått ut under alla dessa år.
Vilken förbild för grabbar som får kämpa med matten...med svenskan och med den där förbannade engelskan!!!!
Heja dig....

Tänk att allting ordnar sig...till slut!!!

Snygg och alldeles underbar!