Ett mail från en mamma!

Fått ett mail från en mamma....en desperat mamma. En mamma som dag ut och dag in bär,sjunger,klappar,matar,pussar ,kör vagn och försöker få sin 6 v gamla bäbis nöjd. Utan resultat!!!
Bara jag läser mailet knyter det sig i hela min mage, hela jag känner hur hon har det.....Tror inte någon som inte varit med om det kan förstå detta alls. Att ha ett barn som gråter och gråter.....inget hjälper. Efter 4-5 timmar är man så totalt slut att man börjar bete sig mer och mer likt en robot...utan ord...man bara "är". Att det sen forsätter i ca 3 timmat till vet man inte då...tack å lov! Nu i efterhand så önskar jag att vi fattat andra beslut. att vi bett om HJÄLP...att Johan skulle varit hemma med föräldrdagar. Att vi på nåt vi kunde hjälpas åt!
Dessa kolikbarn är omöjliga att trösta...är väl därför det är så enormt jobbigt. Känslor som är både skamliga och förbjudna dyker upp. MAN orkar inte mer...det finns inte mer i tröst att ge...inte till någon!! Hoppet är att man inte vet hur nästa dag blir...den kan ju bli bättre. Därför orkar man!
MITT i detta hade vi oxå en oro som fanns kvar efter att han varit sjuk....överdjävligt,omänskligt och gräsligt!!!!

MEN det vände...precis så som alla sa. MEN vad hjälper det "DÅ". Inte något!!! BVC kom med små käcka råd.....men trots allt så va det ju VI som fick ta det när vi väl styrt vagnen hem över vår gård igen.

Han har gråtit mycket även efter 3 månader...men det har klingat av mer och mer och nu är han en nöjd kille. Han har vant sig vid vår närhet och gillar att vara i vårt knä. men det får han så gärna!!!

Det jag funderat så mycket på är varför INGEN som arbetar inom BVC eller under lärkarbesöken tar detta mer på allvar. Varför ingen är mer intresserad av vidare utredning på dessa barn...KAN ju vara annat än kolik.
Varför ingen mer aktivt hjälper till...detta är föräldrar som är mer än någon annan behov av enormt mycket stöd.

Nu är han ju världens goaste...vi kan åter igen börja leva.