Hur är det möjligt!

Jag kan inte släppa det...jag kan inte sluta tänka på denne lille 2 åringe pojke  i bilen!!!
HUR är det möjligt????
Så tragiskt så inga ord räcker till.
På allvar...pratade han inte med pojken på vägen, ägnade han inte pojken en tanke på 8 timmar...jag tänker på mina flera gånger i timmen. Om jag så jobbar,tränar,handlar mm. Dom är ju i tanken hela tiden. MEN vad hände här?!?!
Och vilken upptäckt!
Denna pappa måste vara den mest stressade person i historien!

Jag ser det lilla pojkansiktet framför mig...i en bilstol..fastspänd...PANIK!!!!

Nu har vi packat klart!
Johan ser nästan redo ut oxå.
Vagnen är påkopplad. Vi kan bara åka i morgon. Tror vi ja...Vi kommer nämligen aldrig iväg som tänkt!!!.

I kväll har jag bakat bröd...eller satt det på kalljäsning över natt. Vet inte när jag ens åt bröd sist på det viset. Försöker undvika just bröd på veckan....men nu har jag "semesterkänsla".
Min tanke och önskan är en liiiiten löprunda i morgon bitti. Vi får se.....haha. KAN skylla på ett riktigt ömt knä...eller erkänna att jag inte orkade!!!!

Bara tanken på frukosten i morgon gör mig upprymd!