Det kommer vara värt det...sen!

Precis tittat klart på premiären av Biggest Loser. Precis som alltid väcker det känslor till liv hos mig. Jag ser mig själv i dessa stora munk-jackor. Hade jag varit med vore jag en bland de största av tjejer. 144 kg ...25 år gammal...mamma till 3 barn!

Precis som alla dessa så tappade jag greppet någonstans vid 110 kg. Kanske redan innan.....det blev oviktigt för mig.
Vet inte hur många gånger jag fått frågan -Hur kan det gå så långt? Lite som att fråga en alkoholist samma fråga.
Jag har ingen tung barndom, jag har haft fantastiska föräldrar. Så jag har inget enkelt eller självklart svar.
Jag minns när jag gick i 5:an...en söt liten blondin med lite rumpa och lår...jag minns att jag då för första gången fick höra att jag va tjock. Jag minns det på Kungsbroskolan...jag minns det på kullen...jag minns "dig", som ropade från matsalen....som sen gjorde detta gång på gång. Jag låtsades inte lyssna.
Jag vet bara att jag aldrig mer ville ha den rosa tröjan på mig som mamma stickat till mig.

Sen har det väl alltid lite förföljt mig ,på ett eller annat sätt!

Problemet som det sen blev kom inte förrän efter 3 graviditeter.
Jag åt i alla mina sinnen....jag åt när jag vara lycklig, när jag va ledsen, när jag var arg eller när jag hade tråkigt. Så "enkelt" va det!
En bra tröst....mammalivet va underbart och gav mig chans att både fika ,baka och mysa mig igenom både graviditeter och mammaledigheter.


Någonstans va jag så klart både medveten och  olycklig. Lite det man alltid hör från överviktiga. I mitt fall mådde jag inte direkt dåligt fysisk...jag va stark.

MEN sen kommer man  till en punkt. Nästan som ett väg val där igen väg är enkel....
Jag såg mina små pojkar...jag såg mig själv som 25 årig singel.

Jag vet exakt när jag bestämde mig!
Aldrig någonsin varit så beslutsam.


På nåt vis vill jag ändå inte ha resan ogjord. Den har varit viktig för mig. Jag har fått betala ett högt pris så klart. Kroppen har jag utsatt för misshandel. Ändå så sviker den mig inte trots alla svek jag utsatt den för genom åren.

Jag säger inte att resan är enkel...inte heller alltid rolig. Men jag säger att det kommer vara värt det...inte nu ,men sen.
Jag säger inte att livet blir allt igenom lyckligt...jag säger att det kommer bli enklare.
Jag säger inte att människor kommer behandla dig annorlunda....men du ser saker annorlunda.
Jag säger inte att träning alltid kommer vara rolig...men jag lovar att du inte ångrar din träning.

Detta är ett livslångt projekt, hur tufft det än nu låter.
Jag kämpat fortfarande och har för länge sen fått acceptera det.
Egentligen är "kämpa" fel ordval...idag är jag och kroppen snälla mot varann på alla tänkbara sätt.
Men vägen dit har varit lång.

Jag minns på ett föräldramöte...en 70 kg lättare "jag". Jag såg mina knogar på händerna, just det va en sån där grej som blev viktig ...jag minns också första gången jag hoppade upp i sönernas våningssäng...jag gjorde det gång på gång. För jag KUNDE!!!

MEN synd om "oss" är det inte....faktiskt inte det minsta!
Som vuxen har man att ansvar....inte minst mot sig själv!
Det finns mängder av sätt att tappa vikt på.....mängder av dieter blir vi matade med. Det är lika bra för mig att skriva "hitta din egen väg". Men ingen "väg" blir enkel. Det finns inga genvägar...tro mig finns det nån som önskat det med 3 småbarn och mitt i livet så är det jag!!!!

Idag tränar jag för kroppen ska ha en framtid tillsammans med mig. För att mina barn ska ha en mamma som orkar, för att min man ska ha en fru som mår väl. Men främst för att jag själv anser mig ha rätten att må bra. Det är jag värd och jobbet får jag dessvärre göra själv!